
Local Natives är på allas läppar just nu. Hyllade i största allmänhet, på omslaget till senaste Sonic Magazine kallas de ”ditt nästa favoritband”, och med ett planerat Sverigebesök den 31 januari nästa år. Men jag skall säga att deras existens verkligen hängt på en skör tråd i min sfär. Hade det inte varit för inledande Wide Eyes hade det nog bara blivit en, max två, genomlyssningar och sedan ett ömsesidigt avfärdande av varandra.
Nu blev det istället att leta djupare och noggrannare i fondue-grytan som bubblade av smaker som Fleet Foxes, Midlake, The National samt Grizzly Bear och det var nu plötsligt lättare att fiska upp gom-smekare som stimulerade musiksmaken.
Jag läste någonstans att Local Natives summerar hela 90-talets indie-era. Det är ingen dum beskrivning men jag tycker den implicerar storhet. En egenskap jag ännu inte har lyckats hitta på albumet Gorilla Manor. För en gångs skulle jag vilja ta ner hypen på jorden, plantera om den i en annan rabatt och låta den växa upp utan ivriga påskyndare. Local Natives är bra, men inte storslagna.
Visst finns det tillstymmelse och kanske till och med i så pass stor mängd att det räcker till mediernas årsbästalistor. Cubism Dreams låter nästan som Jeff Buckley och Warning Sign samt Shape Shifter fungerar ungefär som domkrafter och lyfter Gorilla Manor till en nivå lite över det genomsnittliga. Mycket tack vare Wide Eyes som är Local Natives store hövding så här långt i historien.
Albumet finns på Spotify.













